Det finaste någon kan få
Det finaste någon kan få måste vara en egen häst. Jag har sagt det förut och jag säger det igen.
"Den som som säger att lycka inte går att köpa för pengar, har aldrig köpt sig en häst."
Jag som person känner mig aldrig helt nöjd. Allting kan alltid bli bättre, och då menar jag allt!
-Man kan prestera bättre på träningarna.
-Man kan bli en bättre "ridfröken".
-Man kan få högre procent på tävling.
-Man kan bli en bättre vän.
-Man kan bli en bättre flickvän.
-Man kan laga bättre mat.
-Man kan ha mindre salt i pastasåsen, även fastän det är godare med mycket salt.
-Man kan dammsuga, även fastän det är tråkigt.
-Man kan springa 100 meter fortare än 9,58 sekunder.
Mycket vill ha mer, och det tror jag är en ganska sund inställning, i lagom mängd förstås!
Har man denna inställning till saker och ting här i livet så finns det större chans att lyckas med sina mål, eller bara hitta ren och skär lycka.
Brinner man för hästar och drömmer om en egen häst med siktet inställt på att försöka tävla de högsta klasserna inom sin gren. Då kommer tillslut de flesta fram till att: Jösses, jag behöver ha ganska mycket cash för att jag ska ta mig upp i de högsta klasserna...
Eller så tänker man så här: Jösses, jag behöver ha ganska mycket cash för att kunna köpa mig en egen häst.
Vad jag menar är att antingen har man turen att ha fått en ponny, eller häst av sina dundersnälla föräldrar. Eller så har man inte fått den där egna ponnyn/hästen trotts att man tjatat sönder både hörselgången och hjärnbalken på sina skapare.
Jag själv tillhör den första kategorin, vilket jag alltid kommer vara evigt tacksam över att tillhöra.
Min mamma har alltid varit hästtokig, och hennes mamma i sin tur. Det var redan bestämt att jag skulle ha en egen ponny innan jag ens visste vad jag själv hette. När jag fyllde två år fick jag min första egna ponny. Det var en vit sagohäst vid namn Snövit. Den lilla sagohästen var en shetlandsponny som jag lärde mig att borsta på, sadla och tränsa. Men det jag lärde mig allra mest på Snövit, det var att träna in en bra fallteknik när jag ramlade av...
För ramlade av, det gjorde jag väldigt mycket på henne!
När jag växte ur Snövit fick jag en B-ponny som hette Cheryl. Mamma blev tipsad om Cheryl av min mormors gubbe, som jobbade som hovslagare, att han visste om denna ponnyn. Och den var såååå snäll att sko, så den är nog minst lika snäll att rida.
Sagt och gjort, mamma köpte denna lilla fuxponny till mig och jag började rida, tills jag ramlade av. Jag grät, blev tröstad, blev uppkastad på hästryggen igen, och ramlade av. Ungefär så såg mina ridpass ut, dagligen på denna dam. Cheryl var en otroligt snäll och fin ponny. Men hon var också en ponny med en säregen ponnygen, som lilla Sandra på 9 år inte lyckades reda ut. Efter ett år gav vi ( läs mamma) upp. Cheryl såldes till en tjej som var mycket bättre än mig på att rida. Dessa två fick många fina år tillsammans, och fina resultat på hoppbanorna!
Efter mycket sökande efter en ny ponny, fick jag den finaste ponnyn man kan önska sig. Min underbara Nicha. Denna ponny var likadan som jag. Impulsiv, och envis som synden. Så mycket som jag har gråtit, svurit, skrattat och älskat denna ponny. Den största lyckan i mitt liv. Nicha lärde mig alla grunder. Hon lärde mig att hoppa hinder, galoppera fort i skogen och springa fint i dressyr. Hon var den perfekta läromästaren. Tyvärr fick Nicha somna in den 20/12-13. Jag saknar henne varje dag.
Under tiden min ponnykarriär fortskred insåg min mamma att jag var otroligt inbiten på just detta med tävling. Min mamma tog då ett av de finaste beslut någon någonsin har tagit för min skull. Hon betäckte sitt utdömda halvblodsto för att jag skulle ha möjligheten att även kunna rida storhäst när jag inte längre hade ponnyåldern kvar. Hon visste att med mitt nya intresse för tävling, så skulle inte längre vad som helst (förstå mig rätt) vara tillräckligt bra för att kunna använda till just tävling som var mitt nykläckta intresse inom ridningen. Hon gjorde alltså allt hon kunde för att ge mig det bästa hon hade att erbjuda. För som många av er vet, hästar är dyyyyra! Ska man ha en häst med någorlunda kvalite, då får man vara beredd att betala. Min mamma hade inte den möjligheten att köpa mig en färdig tävlingshäst. Hon hade inte möjligheten att köpa en häst överhuvudtaget egentligen. Hon gjorde som sagt det bästa hon kunde, för att ge mig det jag blir allra lyckast av. Att rida, träna och tävla! Jag kommer alltid att vara min mamma evigt tacksam för att hon gjorde detta för mig. För den avkomman som blev, det är min fina Zavannah.
Zavannah, även kallad den fula ankungen, har inte haft det lätt här i livet.
Totalsågad av tränare och domare när hon var 3 år. Hon blev faktiskt utnämnd till Värmlands fulaste tre-åring under sitt treårstest. Inget var bra, och hon var ful. Men jag red, och jag skämdes.
Tillslut flyttade jag till Linköping och började på Vretagymnasiet.
Jag kommer ihåg första träningen mycket väl. Jag visste ju att jag hade en "ful" häst, men som jag tyckte om väldigt mycket. Jag smög in i det stora ridhuset, där det satt fullt med folk på läktaren och 3 andra hästar som skulle träna samtidigt som mig. När jag presenterade Zavannah för Malin, min tränare på Vreta, så försökte jag hela tiden ha en underton i att "jag vet att hon är ful, men jag har ingen annan häst". Lektionen gick ganska bra, Zavannah var blott 4 år och kunde inte lika mycket som de andra hästarna. Men kämpade på, vilket är är den egenskapen jag gillar mest med henne. Det Malin förklarade efter den träningen för mig, öppnade helt nya dörrar. Jag fick beröm, Zavannah fick äntligen beröm!
Hade det inte varit för Malin, hade jag aldrig kommit så här långt med denna häst. Hon fick mig att förstå att jag faktiskt har en fin häst! Hon fick mig att börja kämpa och faktiskt visa alla som dömt ut denna häst, att allt är möjligt för den som har viljan! Och med de orden i bakhuvudet har denna underbara Zavannah tävlat Msv B, och ska om 3 veckor debutera Msv A. Hon har även med duktiga Cicci tävlat 1.30m i hoppning.
Jag vill med detta knyta ihop säcken och återgå till det jag skrev i början av inlägget.
Det går att laga godare pastasås, med mindre salt, om man har gett sig tusan på att det ska gå!
Åh, vilket fint inlägg och vad bra du skriver! :)